Så är det. Idag fyller min pappa år.
Vi har inte så där överdrivet bra kontakt direkt, men vi ringer varandra på födelsedagar och julafton och sånt. Därför blev jag lite förvånad när både han och hans fru uttryckligen sa att de saknar mig och gärna vill träffa mig snart igen. Ingen av dem är särskilt bra på att tala känslor, så det här var någonting riktigt ovanligt... Visst, det var väldigt länge sedan jag hälsade på dem.
Men ändå.
Men ändå.
Känns lite underligt. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera.
Har spenderat så många år med att försöka lära mig att inte ha några förväntningar på honom, försökt lära mig att acceptera att han aldrig ringer (om jag inte fyller år eller det är julafton eller nyårsafton) och att han inte kan prata känslor. Han vet bara inte hur man gör. Nu när jag snart är 30 har jag tillslut accepterat detta. Trodde jag. För orden idag. Att han saknar mig. Det hände någonting. Vill inte bli besviken igen. Men det känns som om jag kanske börjat att hoppas. Hoppas att även gamla hundar kan lära sig nya trick...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar