Lycka!

Min läkare på specen, E, ringde just upp. Det första hon sa (bortsett från att hon bad om ursäkt att hon inte kunnat ringa tidigare på grund av att hon var på kurs) var att hon sjukskriver mig till beräknat födelsedatum. För henne var det självklart att jag inte kan jobba och att detta är det bästa för både mig och bebisen.
En sten föll från mitt hjärta! All stress och irritation försvann som i ett vingslag. (Fast jag måste erkänna att jag varit duktig på att inte fundera så mycket på det under veckan som gått utan tänkt "hon ringer på fredag".)

Pyssel

Så vad gör jag när jag går hemma hela dagarna? I ärlighetens namn: inte mycket. Orkar inte så mycket. Klarar av ett litet projekt som mest. Här är några av sakerna jag gjort och de har alla tagit bra mycket längre tid än vad de i "normala" fall skulle gjort. (Till exempel, istället för två timmar - tre dagar.)
Uppifrån och ner;
En liten virkad uggla som bara blev knappa 4 cm. (Hittade ett mönster här, modifierade lite dock.)
'

Ett babynest (mönstret hittade jag här, men jag gjorde det tio cm längre och med en tunn skummgummi-madrass istället för vadd i botten)


Ett sittstöd till Hokus-Pokus stolen, för en gångs skull var det mitt eget mönster.



I övrigt så blir det faktiskt mest slö-tittande på tv'n.

Men säg det då för f*n!

Jag har varit hemma sjukskriven sedan den 9 augusti. Det har inte varit roligt, men det har varit nödvändigt. Har inte kunnat köra bil sen en vecka innan jag blev sjukskriven. Jag har inte kunnat gå utomhus (kan gå några meter ute med kryckor och lite inne utan) och den 28 augusti fick jag låna hem en rullstol. Men när jag väl accepterat läget har det ändå varit ok.
Men nu är har saker skitit sig. Min reumatolog, som jag i vanliga fall tycker väldigt bra om, har satt mig i pisset.
Det var jourläkaren, J, på reumatologen som sjukskrev mig först och sen även förlängde sjukskrivningen till den 23 september. Sen skulle min läkare, K, förlänga efter att vi pratats vid på telefon. Men när jag aldrig fick hem något papper ringde jag och frågade om han glömt eller vad som hänt. Först så trodde sköterskan att han bara missat och hon skulle påminna honom. Men sen ringde hon och var väldigt förvirrad, han hade svarat något som varken hon eller jag förstod. Hon satte upp mig på en telefontid hos honom senare samma dag, detta var i onsdags. Men han ringde aldrig upp!
Så, torsdag morgon ringer jag igen och undrar vad f*n som händer. Sköterkan lovar att jaga honom och hon gör ett fantastiskt jobb. Kl 12.30 ringer han upp och förklarar att han tycker mina problem är graviditets-rellaterade och inte beror på någon inflammation. På grund av detta vill inte han förlänga, utan tycker att det är bättre om specialist mödravården (specen) skriver intyget, så att inte försäkringskassan börjar undra varför en reumatolog skriver sjukintyg om foglossning.

Men kunde han inte hävt ur sig det förra gången vi pratade (5 sept)!!!

Nä, då mumlade han nåt om att han skulle förlänga in i oktober. Hade jag vetat redan då vad han tänkte hade det inte varit något problem. Har haft läkartid på specen efter det, men läkaren, E, valde då att inte undersöka mina höfter eftersom jag (trodde att jag) redan hade sjukskrivning och det gör så ont att bli undersökt, och förbaskat ont efteråt. Ett väldigt frustrerande faktum i hela den här historien är att jag inte träffat min reumatolog, K, utan bara haft telefonkontakt med honom två gånger.
Så i torsdags kl 13 ringde jag specen och förklarade läget för sköterskan/bm(?). Hon skrev ner och lovade lämna ett meddelande till min läkare där, E, så att hon kunde ringa upp. Sen satt jag här hemma och storgrät av frustration, trötthet och illska resten av dagen. Men telefonen var tyst.
Så även på fredagen.
Söndag var sista dagen på min sjukskrivning.
Idag, måndag, ringde jag åter specen. Fick prata med samma människa som i torsdags. Hon hade lämnat meddelandet till E (som direkt visste vem jag var), men hon hade varit ledig i fredags och var på (hade) kurs/konferanse(?) måndag-torsdag den här veckan! När jag var på väg att bryta ihop och tyckte att jag MÅSTE få prata med / träffa en läkare NU, säger hon: "det inte är någon fara, de kan utan problem sjukskriva retroaktivt" och att eftersom jag träffat E vill de inte bolla vidare mig till någon annan. Hon tillägger även att det kan hända att E ringer mellan seminarierna om hon hinner.
Det är lätt för dem att säga att jag inte ska oroa mig, att jag inte ska vara arg, frustrerad och stressad. Det är dock inte lika lätt för mig att göra som de säger.
Trots att jag haft rejält ont, varit beroende av hjälpmedel jag aldrig trott jag skulle behöva acceptera och är helt beroende av andra människor om jag vill göra någonting utanför lägenheten, så har jag ändå hållt humöret uppe och njutit av miraklet i min mage.
Under hela den här tiden har jag inte ens varit i närheten av alla de tårar som sprutat ur mig sedan i onsdags.
Så less på att hamna mellan stolarna. Har två läkare som båda vet att jag inte kan jobba och bör vara sjukskriven. Men på grund av bristande kommunikation (framför allt K, men även dem imellan) sitter jag här och vet inte vad jag ska göra.

Published with Blogger-droid v2.0.9

Magen växer

Jag har varit riktigt dålig på att ta bilder på min växande mage. Hittills har det hänt två gånger och det har tydligen hänt en hel del mellan de två gångerna :)

 Eller vad tycker ni?